Förra veckan vaknade av att jag hade så ont vid vänster sida revben. Det liksom högg, en skärande smärta. När huggen kom gjorde det väldigt ont att ta djupa andetag, det gick inte. Det kändes även konstigt i vänster axel och arm, det pirrade i armen. Tänkte att jag kanske sovit konstigt och att någon nerv var i kläm eftersom det inte gjorde ont hela tiden utan i vissa lägen.
Annars mådde jag bra och när jag låg ner kändes det knappt så jag jobbade hemma med datorn i sängen. Men varje gång jag reste mig så högg det igen och gjorde ont...
På eftermiddagen ringde jag rådgivningen som tyckte att jag skulle åka till akuten och ta ett EKG på grund av de symtom jag kände. Då började jag bli rädd, var så beredd på att hon skulle säga att det inte var något farligt men när hon började prata om EKG och grejer så blev jag rädd på riktigt.
Min pappa och syster körde mig till Centrallasarettet i Västerås. Där på akuten tar dem EKG, blodtryck och blodprover. Sjuksköterskan frågar om bilresan dit var jobbig, hon märkte att jag var livrädd... Var så rädd om något av proven skulle visa något allvarligt fel.
Sen fick vi vänta sju timmar i ett rum. Jag låg på en brits och pappa och syster satt bredvid mig. Vi slumra om vart annat och ville bara att läkaren skulle komma så vi skulle få åka hem.
Klockan 03.00 kommer en läkare in och berättar att EKG var bra men blodprover visade att hjärtmarkörerna var förhöjda. Detta kan tydligen vara tecken på hjärtskada men även andra faktorer kan göra att dessa värden är förhöjda. Jag blir livrädd och börjar gråta. Han säger också att de vill kolla mina lungor för att utesluta lungpropp. De vill ha kvar mig över natten, så jag kramar pappa och syster hej då och får ett rum på MAVA (Medicinska akutvårdsavdelningen).
Där på rummet tar en jättesöt sjuksköterska emot mig. De frågar vad jag vill ha för frukost till morgonen och ger mig en sovskjorta. Allt kändes som en mardröm, helt plötsligt var jag inlagd på sjukhus och de skulle kolla mitt hjärta och mina lungor.
Innan jag hinner somna kommer sjuksyrran in igen och berättar att testet på lungorna inte visade några tecken på blodpropp och att blodprovet som visade att hjärtmarkörerna var förhöjda var lägre. Det gjorde det lite lättare att somna.
På morgonen kommer det in personal som berättar att läkaren vill ta ett ultraljud på mitt hjärta. Så jag rullas ner i en rullstol till avdelningen där jag ska undersökas. Läkaren som ska ta ultraljudet berättar innan att det kommer att ta en stund så jag inte ska bli orolig. Hela tiden hon för runt med den där grejen mot mitt bröst ligger jag och är rädd för vad hon ska hitta. Ibland spelade hon in ljud från mitt hjärta så man fick höra hur det slog, lät så läskigt när man ligger och letar fel...
När det var klart rullades jag upp på rummet igen och snart kom min underbara pappa. Så liten man känner sig när man inte mår bra :) Det tog inte lång tid först läkaren kom in, han berättade att ultraljudet såg bra ut. Han gav mig diagnosen hjärtsäcksinflammation. Jag hade bara någon vecka innan varit förkyld och haft bihåleinflammation och tydligen kan virus vara orsak till inflammationen. Jag fick åka hem med pappa, var så lättad att det inte var något allvarligare... <3
Nu är jag hemma och vilar mig. Det är som ett tryck över bröstet och jag blir andfådd direkt jag rör mig annars är det bra.
Tack för alla fina hälsningar från vänner och kollegor! Det värmer så!
Kram på er!
