Tänkte att det var dags för det där inlägget jag pratade om.
Hela fotoresan började med att vi åkte till detta hippie-konst-propaganda-land.
Love is universal. Ja. Det håller jag med om åtminstone. En fin liten färgklick ändå, mitt ute i ingenstans. Det var sjukt varmt! Liksom så man fick svettpärlor på överläppen på bara några minuter. Men så härligt, med sol.
Bombay beach. En lyxresort som totalt förfallit och numer består av döda fiskar och trasiga hus. Allt pga muppiga mänskligheten. Men en vacker solnedgång. Det fick vi verkligen!
Känslan denna kväll! Så oslagbar. Jag bad Emma knäppa en bild på mig.
Joshua tree <3.
Dessa kaktusar, de liksom attackerar om man går för nära och taggarna har hullingar. Ni hör, man blir ju livrädd.
Emma och jumbostenar i skymningen. Att åka på led i våra superstora, kritvita bilar och se alla hoppa ur bilarna med kameror i högsta hugg är sån fin upplevelse. Alla lika nördiga.
En liten Rebecca med sin rodebjer sjal i mäktiga Grand Canyon.
Det här var en sån fin dag. Efter några timmars upptäckande och rekande efter bästa plats köpte vi med oss varsin kaffe och satte oss på en klippa lagom stor för vårt gäng. Där satt vi och väntade på bästa ljus.
Inte nog med denna fantastiska kväll så stannade vi dessutom för att fota stjärnhimmel.
Antelope canyon. Ens första tanke när en ser detta är ju typ ”är detta ens jorden”. Att man sen måste åka på ett flaket på en lastbil för att nå stället är ju bara plus i kanten. Älskar äventyr.
Horseshoe bend. Denna bild är faktiskt från när jag var här för ett år sedan. Bilderna detta år blev liksom inte lika maxade. Kanske för att jag mest fokuserade på att dokumentera deltagarna till fotoresor samt njuta av utsikten intill kanten. Och ja, vetskapen om att jag redan hade en bild gjorde mig lite slö.
Middagen denna kväll blev så speciell. Vi skulle äta på ett ställe där ett band spelar live och stämningen är allmänt Utah. När vi kommer dit visar det sig vara en väntetid på 45 minuter. Jag och Carolina, som var med på resan, börjar dansa lite för att hålla oss varma. En man som just fått sin take away-mat la märke till oss och sa ”vill ni lära er en dans till den här låten?”. 45 svettiga minuter och fem koreografier senare är det ett lycklig gäng som sätter sig ner för en god middag.
Roadtrippin like a pro.
En dag i klassiska monument valley. Fantistiskt.
Efter 2h sömn ringde alarmet. Vi skulle fota Mesa arch i soluppgången. När vi kom fram hade ungefär 40 andra fotografer tänkt samma sak och alla trängdes för att få bästa bild. Folk hade ”paxat” bästa plats orimligt tidigt. Vi fick liksom sträcka fram kameran mellan huvuden och stativ för att få en bild, men vad spelar det för roll egentligen? Den här platsen under denna tidpunkt var magisk. Några meter åt sidan kunde man dessutom sitta och njuta en stund, utan att trängas.
Arches. Det går liksom inte att få fram hur sjukt maffigt allt i denna park är. Allt är så stort. Archen i den svartvita bilden ovan fick vi hika 40 minuter för att nå. Älskar sånt. Det tillför liksom lite äventyr.
Efter en massa timmar i bil stannade vi till för att fota solnedgången. Det är så fantastiskt att man nästintill kan stanna vart som helst, så länge det finns en parkering, det är liksom alltid vackert.
Zion national park. Denna park, så fantastisk upplevelse. Jag vill tillbaka och hänga/hika i flera dagar. Denna gång var vi ett gäng hikade Angels landning.
Det är alltså denna, högst upp ska vi! När denna bild tas är vi dressutom redan ganska högt upp.
Det var brant! Och det krävdes lite enklare klättring. Sån himla adrenalinkick! Det här med att bestiga berg med utsikt är fantastiskt.
Lycka!
Efter detta begav vi oss nedåt. Vi gjorde ett till stopp i solnedgången innan vi åt middag på en härlig resturang som mötte denna allergiska skaras alla krav.
Sen! Begav vi oss till Las Vegas där vi snabbt svirade om för att dansa in på småtimmarna. Dag två bestod av bildvisning, sol och bad vid poolen på vårat hotell Mirage, häng kring the strip, åka berg- och dalbanan vid New york, new york och så gjorde jag en spontantatuering (!!!) tillsammans med Emma. Efter en trevlig middag var vi några som dansade vidare i ytterligare några timmar. Jag måste säga att vi verkligen ”gjorde las vegas”.
Jag lyckades glömma nyckeln till mitt hotellrum och min rumskompis(som turligt nog tog med nyckeln) ägnade sina lediga timmar med att hänga på spa. Men detta gjorde att kamera tyvärr var inlåst. Jag snodde åt mig Emmas kamera för att åtminstone ha en bild.
Death valley. Jag älskar vägar som aldrig tar slut. Och dessa utomjordiska platser!
Jag menar(!) man förstår ju att de spelade in Star Wars här.
Förlåt för tjatet, men detta! Så himla fantastiskt och magiskt.
En bumpy road senare så stannade vi till för att fota stjärnhimlen. Denna gång bland sanddyner i öknen.
400 mil och tretton maximalt utnyttjade dygn senare var vi tillbaka i LA och hängde våra sista timmar i art district. Eller okej, några av oss ville inte sluta hänga och bestämde oss för att bowla det sista vi gjorde, men fotoresan avslutades officiellt där, på urth café i art district. Jag är så tacksam för dessa äventyr och alla nya vänner man för på köpet. Det är galet vad ett gemensamt intresse gör att man klickar direkt. Och så himla fint att man liksom får vara hur nördig som helst under en hel resa.
Under våra fotoresor så mixar vi utbildning, personlig coachning och feedback med fantastiska upplevelser on the road. Vill du veta mer om fotoresor så kika in här!
